Gå direkt till innehållet
Finlands utrikesministerium

Kolumn: Sakkunskap är inte allt i EU-förhandlarens arbete - Finlands ständiga representation vid Europeiska unionen : Aktuellt : EU-representationens kolumner

FINLANDS STÄNDIGA REPRESENTATION
VID EUROPEISKA UNIONEN


Avenue de Cortenbergh 80, B-1000 Bruxelles, Belgique
Tel. +32-2-287 8411
E-post: sanomat.eue@formin.fi
English | Suomi | Svenska | 
Normal textstorlekStörre textstorlek
 
Nyheter, 15.7.2016

Sakkunskap är inte allt i EU-förhandlarens arbete

Marianne Huusko neuvostossa

Mina åtta år vid EU-representationen börjar lida mot sitt slut. Som Antici-tjänsteman fördjupade jag mig under tre års tid i Coreper II och Europeiska rådens värld. En ett och ett halvt års insats med budgetramsförhandlingar gjorde mig bekant med en ny dimension – summor i hundra miljarder euros klassen och olika EU-program. De senaste dryga tre åren i Coreper I – den vardagligare av de två Coreper-grupperna – lärde mig mycket om EU-bestämmelserna och unionens tekniska sida.

När jag ser tillbaka på dessa hektiska år ser jag en ändlös räcka förhandlingar om allt från tobaksdirektivet till förordningen om invasiva främmande arter. Jag har också upplevt stora händelser för Europa och Finland, som till exempel lösandet av eurokrisen i Grekland. Och som motvikt: ändlösa, tröttsamma möten där man inte gjorde minsta framsteg.

Marianne Huusko, Marianne Huusko, Marianne Huusko, Marianne Huusko
Ställföreträdande ständiga representanten Marianne Huuskos åttaåriga tjänstgöring vid Finlands representation i EU har präglats av utmanande förhandlingar, men framför allt av de människor hon mött.

Nu när min avfärd stundar är det ändå inte förhandlingarna jag tänker på i första hand utan på människorna. När ens huvudsakliga arbete har varit att förhandla och lobba för Finland kan man inte stirra sig blind på sakfrågorna. Man måste inse att också i EU är det interaktionen människor emellan som är det väsentliga, och om man satsar på att dra jämt med dem uppnår man de bästa resultaten. Det har varit en viktig läxa för en sakorienterad person som jag.

Insikten har inte minskat behovet av att helhjärtat fördjupa mig i de ärenden som behandlas. I sådana frågor som är viktiga för Finland – till exempel hållbarhetskriterierna för biomassa – har jag varit tvungen att sätta mig in i på expertnivå. Men utöver det måste man också satsa på människorna i sammanhanget: lära känna dem, diskutera, hålla kontakt och försöka förstå. Det gäller EU-kolleger från Cypern till Polen, kommissionens tjänstemän, kabinettens personal, parlamentsledamöter, ministrar och tjänstemän i Helsingfors och de egna ambassadkollegerna.

Man ska knyta kontakterna när det inte ännu finns något akut problem att lösa och reservera tid och utrymme för att bygga upp förtroende. När förtroendekapitalet finns där kommer det sedan till nytta när svåra frågor måste redas ut. I bästa fall är tankeutbytet så fruktsamt att man verkligen kommer varandra nära. Efter det är det betydligt intressantare att sköta ärenden tillsammans och innehållsmålen är lättare att uppnå.
 

Tydliga budskap

En annan läxa jag lärt mig i Bryssel är att det lönar sig att satsa på tydliga budskap. De synpunkter man framför under möten ska bearbetas tills de är korta och koncisa inlägg, för att budskapet inte ska gå förlorat i den mångkulturella och -språkliga åhörarskaran. Och när man lobbar för sina ståndpunkter i kommissionen eller parlamentet måste man alltid ha en kort skriftlig sammanfattning av sina huvudsakliga budskap redo.

Att vara tydlig är inte samma sak som att vara stram eller oflexibel, budskapen måste bara vara begripliga. Det finländska sättet att gå rakt på sak uppfattas ofta som uppfriskande i Bryssel, så det kan man bra använda. Det kan ändå löna sig att förädla det med lite small talk och längre förklaringar när tillfället bjuder.

En tredje viktig läxa har varit att det alltid är frågan om att ge och ta i EU. När man förhandlar måste man kunna se saker i ett bredare sammanhang. Man måste försöka förstå bakgrunden till kommissionens, parlamentets eller de andra medlemsländernas ståndpunkter. Endast genom att förstå olika synviklar och sammanjämka dem når man resultat.

I förhandlingar får man sällan precis det man vill. Som förhandlare måste man lära sig att stå ut med halva, tillräckligt bra lösningar. Förhandlingarna förs alltid i två riktningar: med EU och med hemlandet. Att sälja en sextioprocents lösning till Helsingfors är också en svår förhandling.

Lagstiftningsarbetet inom EU är ett långsiktigt samarbete mellan medlemsländerna och många olika aktörer – särskilt kommissionen, rådet och parlamentet. Det är önskvärt att det mellan de olika parterna uppstår ett förtroende för att vars och ens behov kommer att beaktas likvärdigt i det långa loppet. På så vis är man inte tvungen att beakta balansen i varje liten artikel. Under de senaste åren har det varit brist på denna typ av förtroende.

Redan i juli minskade antalet förhandlingar och under min sista tid har jag fått koncentrera mig på att ta avsked av staden genom att äta och dricka, också det en del av diplomatlivet. I avskedets stund glömmer man de utdragna mötena, de svåra tekniska frågorna och våndorna av förhandlingar som sitter fast. Till och med de där fiskeriförhandlingarna på pågick till morgontimmarna.

I stället fylls mitt sinne av alla de intressanta diskussionerna. Möjligheten att suga i sig ny kunskap varje arbetsdag. Och EU-kollegerna runt förhandlingsbordet som blivit lite som familjemedlemmar. Det är inte lätt att lämna dem.

Marianne Huusko

Skribenten inledde sitt arbete som Finlands ambassadör för utbildningsexport den 1 september 2016

Skriv ut

På andra webbplatser

Uppdaterat 29.11.2016


© Finlands ständiga representation vid EU, Bryssel | Information om webbplatsen | Kontaktuppgifter